Solmogen glödlampa

Idag var jag på min käre, käre väns begravning.
Det kändes så sjukt att vara där. Sjukt är nog faktiskt rätt ord.
Denna världen är sjuk.
Fyra tårar kom. Fyra tårar.
Tårar. Grejen är det att jag inte gillar att visa känslor och sånt där officellt.
Men fyra tårar kom det.
Kanske är de symbol för tja, inte vet jag, men kanske...

Kärleken till min käre vän
Glädjen vi fick dela
Vänskapen som bestod
Minnen av allt vi var med om

Detta tror jag tårarna innehöll
blandat med Sorgen att veta att allt är borta

Men allt lever kvar,
all kärlek, glädje, minnena och vänskapen.
Det kommer alltid finnas långt inne i mitt hjärta.
Där ingen kan stjäla det.
Ingen.

Men som min kloke vän idag sa:
"Det är inte tårarna som räknas,
utan att man känner, känslorna"
(något åt det hållet)
Hon har rätt.

And when the broken hearted people living in the world agree,
there will be an answer, let it be.
For though they may be parted there is still a chance that they will see,
there will be an answer, let it be.


Men
Jag har ett hopp.
Att vi kommer ses igen.
Snart.

Tack och hej.