Solmogen glödlampa

En gång i juni fick jag en present som bestod av en uggla på en pinne med ett chokladpaket uppstoppat i röven. Intressant.
I detta paket låg 37 lappar.

Imorgon gäller det. Jag får reda på vad det är för någon present.
Jag har mina aningar.
Först var jag inne på Bornholm eller Danmark, sen kom Polen in i huvudet, men nu är jag gaaaaanska säker på min sak att det är Tyskland. Yup.
Men who knows, man litar ju inte på någon.

Då var det dags igen. Jag känner att vi måste slå ett slag för det här med lakan igen, det var ju ett tag sen.
Nya lakan. Hur ofta byter man lakan? Hur ofta ska man byta lakan? Och vad händer om man inte gör det?
Sista frågan kan jag svara på stolt - ingenting. Ingenting händer faktiskt.
Jag har inte kollat på mikroskopiskt plan, men rent generellt händer det faktiskt inte.
Under ett samtal med några vänner kom vi in på det här med att byta lakan.
En sa varannan dag, en annan var fjärde, några en gång i veckan och ytterligare en annan varannan vecka.
Min haka gick i golvet och jag skämdes nästan lite när jag inte ens visste när jag senast bytte lakan.
Är det bara mig det är fel på?
Förlåt i så fall.
Jag är antagligen äcklig.

Efter en halv vecka spenderat i huvudstaden med omnejd trodde jag att man skulle vara nej som en äkta skånetjej man faktiskt är. Men jag vet inte...
Jag känner mig lite ambivalent gällande detta och jag visste inte om det gjorde ont eller om det var glädje jag hade idag när jag rullade söder ut. Jag vet bara inte vad jag ska tro.
Kan det vara så att jag tycker om denna stad, gigantiska gator fulla med liv jämförelsevis med en skog där man inte ens hör när en gren som knäcks?
Jag vet faktiskt inte.
Ovissheten bara stigen, men det får vara okej.
Nu utgår vi från att vi hade det bra.
Positiva klubben ju.

Här bjuder jag på lite göttiga bilder från den gångna vecka. 

 

Ni som läser får jätte gärna kommentera vad ni tycker om ämnet eller om något annat, kanske vad ni vill att jag ska skriva om.
Vi måste bli lite mer tighta känner jag.

Hej då så länge.

Jag vill bara lämna en liten kommentar om dagens ungdomar - en ytterst liten detalj om uppförande och uttryck som jag har märkt en tendens för i vanligheten.
Idag tillbringade jag tjugo minuter vid Slussen i Stockholm och jag bara kände ett överflöd av otacksamhet från en del personer, unga sådana.
"I ett sådant där stånd hade du passat att jobba, André" var till exempel en kommentar.
Och automatiskt tänkte jag "dem har i alla fall ett jobb, lite mer produktiva än ni är just nu, utan jobb".
Man kan inte vara snobbig och vara kräsen med jobb i dagens situation. Man måste ta varje tillfälle i akt och jobba därifrån.
Så snälla ni, var inte så himla typiga mot sådana som kanske inte har de bästa jobben - dem har i alla fall ett jobb. Och det bör man vara väldigt glad över.
Låt inte det kräsna inom oss ta över.
Våga vara stolt och ta en dag i taget!
Det ordnar sig även för dig.